onsdag 11 februari 2015

Ansiktsblinda barn löper risk att följa med främlingar

Utmärkelsen från Wellcome Trust för den bästa vetenskapliga artikeln uppmärksammar prosopagnosi, även kallat ansiktsblindhet, som ett utbrett men ofta förbisett problem.
Idén till barnvänlig undersökning av prosopagnosi eller varför alla förskolor eller grundskolor ska spela memory med barnporträtt.
Den vetenskapliga artikeln som belönats av Wellcome Trust har medfört en ökad uppmärksamhet i offentligheten på problemet med ansiktsblindhet eller prosopagnosi. Bland de 640 artiklar som lämnades in 2014 till Wellcome Trust valde juryn Kate Szell till segrare för sin essä ”Prosopagnosi - ett utbrett problem som ofta förbises”.
Szell skriver:”De flesta av oss tar det som en självklarhet att vi känner igen människor efter att vi bara sett dem snabbt en gång. Vi märker inte att det sker något helt annat när vi tittar på ett ansikte än när vi tittar på andra saker.” Många människor klarar inte av att bearbeta ansikten så som de flesta andra. Studier har visat att en av 50 personer lider av någon form av prosopagnosi, vilket är alldeles för många för att detta inte ska undersökas rutinmässigt och därför alltför sällan diagnostiseras.
Reducerad förmåga att känna igen ansikten blir särskilt tydligt på idrotten när barnen har klätt om och kanske tagit av sig sina glasögon. Då saknar prosopagnosibarnen viktiga kännetecken.
 Ansiktsblinda barn riskerar att råka följa med främlingar.
Kirsten Dalrymple från University Minnesota är en av en handfull vetenskapsmän som forskar kring genetisk prosopagnosi. Särskilt har hon intresserat sig för barn med prosopagnosi.”Vissa verkar kunna hantera det bra, men för andra är det en helt annan historia”, säger hon och varnar: ”Vissa drar sig undan från sociala sammanhang och riskerar att av misstag följa med främlingar”.
Dalrymple påpekar att bristen på kunskapen om sjukdomen inom barnomsorgen och i offentligheten utgör ett allvarligt problem. Många barn med prosopagnosiska barn kontaktar många olika specialister innan de märker vad som är orsaken till barnens egendomliga beteende. Och normalt sett är det information om ansiktsblindhet på internet eller i media och inte specialistläkare som leder till att polletten trillar ner.
Tester för tidiga kontroller av prosopagnosi
Ansiktsmemory
Ansiktsblindhet är ett tillräckligt stort problem för att kräva att barn rutinmässigt testas, ju tidigare desto bättre. Ett barnvänligt, lekfullt sätt att testa prosopagnosi är individuellt utformade fotomemoryspel med 25 ansikten från familjen, skolan eller förskolan. Hjärnan bearbetar ansikten annorlunda än andra föremål och samtidigt uppstår särskilda svårigheter när bilder på ansikten är upp och ner. Detta gör fotomemoryspel med kända ansikten till ett mycket värdefullt och unikt inlärnings- och testverktyg.
Orsaken till medfödd prosopagnosi är fortfarande en gåta
Begreppet prosopagnosi (grekiska ”prosopon = ”ansikte”, ”agnosi”= ”okunnighet”) myntades 1947 men användes utanför hjärnskadeområdet för första gången under förra decenniet. I den enklaste formen begränsas problemet till identifiering av ansikten men prosopagnosipatienter kan även ha problem med levande och icke-levande föremål samt att kunna tolka känslouttryck.
Trots vikten av hjärnans utveckling på små barn finns det processer som kan användas för att det ansiktsblinda barnet ska växa upp till en vuxen som kan känna igen ansikten. Hjärnan måste lära sig att känna igen ansikten och sedan minnas det; den måste kunna känna igen ett drag som ett ansikte och därigenom förstå att den sett just detta ansikte tidigare. Vi vet att det finns vuxna - men inga barn - som har både reducerat ansiktsminne och samtidigt obegränsat kan identifiera ansikten, vilket tyder på att de delar som hanterar igenkänningen av ansikten kan förbättras.
Svårast för prosopagnosibarnen är det på simundervisningen när de flesta kännetecken är borta. Barnen känner sig plötsligt som omgivna av helt främmande människor.
Barn med prosopagnosi behöver ingen ansikts- och ögonkontakt samtidigt som de behöver mycket längre tid för att integreras i skol- eller förskoleklasser eftersom de har svårt att identifiera och hålla isär andra elever. De får därför ofta den felaktiga diagnosen autism. Till skillnad från autism reducerar prosopagnosi inte den drabbades sociala kompetens.
Specialistläkaren Martina Grüter uppmanar föräldrarna att arbeta med porträttbilder
●      För att man snabbare ska lära känna varandra finns det ofta bilder på barnen i grupp eller i klassen på väggen i klassrummet. Under bilderna står namnen på barnen. Detta hjälper ofta barn med prosopagnosi att snabbare lära sig känna igen andra barn.
●      För prosopagnosibarn bör man ta bilder på andra elever, förskollärare, och lärare samt eventuellt även på andra vuxna på skolan (vaktmästare, sekreterare, rektor). Man ska då tänka på att inte bara ta bilder framifrån utan även i olika vinklar. De drabbade barnen kan ta med de här bilderna hem för att träna sig på att känna igen ansikten, föreslår Martina Grüter.
●      Särskilt intressanta är bilder med barn som är mycket lika varandra. Prosopagnosibarnet ska då tydligt känna igen att några barn i hans eller hennes klass eller grupp är lika varandra. Man kan då mer fokuserat ta fram olika kännetecken som skiljer dem åt.
●      På många förskolor och grundskolor finns det födelsedagskalendrar på väggen – med bilder på barnen och deras namn. Dessa kan man titta närmare på med prosopagnosibarnen och prata om olika kännetecken.
●      En ännu bättre idé än att låna födelsedagskalendern är en fotobok med porträttfoton på klasskamraterna. Tillverkare av ”CEWE fotobok” erbjuder ett fotoalbum av högkvalitativt fotopapper som tack vare den starka bindningen är lämpligare för barn än de allra flesta andra fotoböcker.
●      
Barnen spela fotomemory
Martina Grüter rekommenderar även att man gör ett
”ansiktsmemory” (eller uppmanar föräldrarna att göra det). Vissa fototjänster på internet som t.ex. FotoInsight trycker proffsiga parbilder på fotomemorykort. Martina Grüter skriver: ”För det här syftet kan man be barnen att se neutrala, glada, ledsna och arga ut. Memoryet blir då betydligt mer anspråksfullt och kan användas under längre tid. I början räcker det också att bara spela med neutrala ansikten. När prosopagnosibarnen börjar känna igen sig bättre, kan man öka svårighetsgraden.
När ett barn - upprepade gånger - inte känner igen en klasskamrat, är det kanske dags att titta närmare på prosopagnosiediagnosen. För att tidigare upptäcka ansiktsblindhet ska alla förskolor och grundskolklasser spela fotomemory med bildpar av ansiktena från alla medlemmar i gruppen.


http://fotoinsight.se/presenter/spel-och-gosedjur/foto-memo.html
Fotomemory med ansiktena